I fokus
- Misstro kan långsamt förgifta en relation och förvandla kärlek till en kamp om rätt och fel.
- Att lämna en destruktiv relation handlar inte bara om frihet, utan också om att bryta sig loss från en bild av sig själv som någon annan har skapat.
- Självinsikt är avgörande – att se sina egna misstag utan att bära skulden för en annans destruktiva beteende.
- När misstro får fäste kan konflikter eskalera till en kamp där båda parter känner sig som offer och förövare samtidigt.
- Tro och lojalitet kan hålla en människa kvar i ett förhållande långt efter att kärleken har försvunnit – men när går gränsen mellan löfte och självförnekelse?
“Jag ska anmäla dig”
“Jag ska anmäla dig till socialen.”
Hans röst är kall, avmätt. Orden faller som isflak i det frostiga vinterljuset. Jag hjälper barnen på med ytterkläderna, försöker få dem redo för förskolan, men hans ord hänger kvar i luften, laddade med hot.
“Du får inte ta barnen till den där träffen. Jag vill inte att de ska umgås med de människorna.”
Jag rätar på mig och möter hans blick. “Det här är min helg med dem,” säger jag. “Jag bestämmer vad vi gör.”
Hans ögon smalnar. “Då gör jag en orosanmälan.”
Jag visste att det skulle komma. Det är inte första gången han hotar mig på det här sättet.
Vi har varit gifta i sju år. För två månader sedan lämnade jag in en skilsmässoansökan. Nu är vi mitt i den obligatoriska sexmånadersperioden. Skälen bakom mitt beslut är många – år av anklagelser, ilska, misstro. Jag har levt med en man som aldrig sett mig för den jag är, utan bara genom sina egna rädslor och föreställningar.
Ett liv i misstänksamhet
Jag har älskat honom. Försökt förstå honom. Försökt förklara mig. Men ingenting har någonsin varit tillräckligt.
Om jag kommer hem lite sent från jobbet, betyder det att jag inte bryr mig om familjen. Om jag suckar i frustration, är det ett bevis på att jag är kall och avståndstagande. Om jag hjälper en vän, är det för att jag prioriterar andra framför honom och våra barn.
Jag har levt med en man som tolkat varje handling jag gjort genom ett filter av misstro.
Om jag glömmer att köpa mjölk på väg hem från jobbet? Då ljuger jag. Då är jag opålitlig.
“Du sa att du skulle handla, och du ljög”, säger han.
Och jag, som bara glömde för att jag var trött och stressad, tvingas välja mellan att erkänna något jag vet inte är sant eller att försöka försvara mig – och då bli anklagad för att manipulera honom.
Det finns ingen utväg.
Att krympa sig själv
Under många år försökte jag anpassa mig. Jag höll tider maniskt. Jag blev försiktig med varje ord jag sa. Jag valde att vara tyst om jag inte var hundra procent säker på att det jag lovade kunde genomföras. Jag drog mig undan från vänner. Jag lämnade mitt jobb som lärare för att finnas mer hemma, men inget var nog.
När jag till slut började arbeta som diakon i en liten församling, med hans stöd från början, trodde jag att vi hade hittat en balans. Men det blev bara värre.
Jag predikade för barn och kvinnor, undervisade, hjälpte församlingen att växa. Men varje gång jag kom hem, väntade hans ilska.
”Du låter mig inte berätta sanningen!” skrek han. ”Du är en falsk människa! En hycklare! Du predikar om kärlek, men du älskar inte ens din egen familj!”
Och jag stod där, tyst, medan han slet mitt livsverk i stycken framför mina ögon.
Jag har också gjort fel
Men jag ska inte bara prata om hans fel, som om jag vore oskyldig i allt detta.
Jag har också bidragit till våra konflikter.
Jag har blivit arg, jag har sagt elaka saker, jag har försvarat mig när jag borde ha lyssnat. Jag har inte alltid förstått vad han behövde från mig. Istället för att närma mig honom med tålamod har jag tagit hans ord personligt och svarat med ilska.
Jag har känt mig så missförstådd att jag ibland skrikit tillbaka, fast jag visste att det bara skulle göra allt värre. Jag har suttit tyst när jag borde ha pratat, och jag har pratat när jag borde ha lyssnat.
Och jag inser det nu – att jag, i min kamp att bli sedd och förstådd, också har sårat honom.
Men alla mina misstag har blivit som djupa sår i honom, sår som han bär på och låter slå tillbaka mot mig som oproportionerligt stora hämndhandlingar.
“Du är min fiende.”
Jag har hört honom säga det så många gånger.
Att bli ett monster i andras ögon
Jag bad våra gemensamma vänner om hjälp. Jag trodde att om vi bara kunde prata inför andra, skulle han kanske förstå.
Men när vi satt där i vardagsrummet och han med gråt och beslutsamhet berättade sin sanning, insåg jag att det inte fanns någon väg ut.
Jag satt tyst. För jag visste att om jag sa emot, om jag försökte lägga till en nyans, skulle det bara ses som ytterligare bevis på min skuld.
Efteråt skrev de ett mejl till församlingsledningen. De sa att de var oroade. Att jag kanske var manipulativ. Att han kunde vara utsatt.
Och jag såg min värld falla samman.
Ett år senare bestämde jag mig för att skiljas.
Han bad om ursäkt. Han sa att han ångrade sig.
Men veckan efter fick han ett av sina utbrott, mitt på perrongen vid tunnelbanan. Skrek. Pekade på mig. Folk stannade och tittade.
Jag kunde inte mer.
Gud, har du övergett mig?
Jag har försökt. Jag har böjt mig, gett efter, förändrat mig. Jag har gjort allt i min makt för att få det att fungera.
Men jag kan inte leva så här.
“Min Gud, sedan du öppnade mina ögon och gav mig tro, har jag alltid följt dig. Vad än du gör mot mig ska bara väcka lovsång. Men Gud, förlåt mig om jag syndar mot dig – jag måste släppa taget om hans hand.”
Jag minns mitt löfte. Hur jag stod där, framför församlingen, och sa:
“Där du går ska jag också gå, och där du dör vill jag också bli begravd. Må Gud bestraffa mig om något annat än döden skiljer oss åt.”
Men denna man som jag lovade att älska har höjt kniven mot mig gång på gång.
Har människan inget värde, Gud? Ska en slav gå under genom sin herres ilska? Ska en kvinna leva fången i en annans skuggor?
Var Noomi en slav under Rut?
Nej.
Min Gud, jag tror att du inte vill detta. Frigör mig från mitt löfte.
Frihetens första andetag
Tio minuter kvar tills vi måste gå. Barnen gnäller, vill inte ta på sig skorna.
”Jag ska anmäla dig till socialen”, säger han igen.
Men orden bränner inte längre.
Jag ser på honom och känner bara sorg. Jag önskar att det inte hade blivit så här. Jag önskar att vi hade kunnat ha ett liv tillsammans, se våra barn växa upp i harmoni. Men vi kan inte.
”Jag kanske kan ringa min mamma”, säger jag lugnt. ”Hon kan hjälpa mig med barnen.”
Jag märker hur något förändras i hans ögon. Kanske för att han förstår att hans ord inte längre har makten att knäcka mig.
Jag är inte längre fången i hans bild av mig.
Jag är fri.
Jag kommer alltid vara mamma till våra barn. Jag kommer ta ansvar för dem. Och jag kommer finnas där för honom, så långt jag orkar.
Men vi är inte längre ett par.
Det är över.
